Det är snart val.
Ett 50-tal busskurer krossades i veckan i Sundsvall. Några dagar tidigare tuttade någon eller några under de tidiga morgontimmarna eld på sex bilar i Härnösand.
När lokaltidningarna delade nyhetsartiklarna på Facebook dök kommentarer på samma tema, från olika läsare, omedelbart upp. ”Skulle det inte vara den lägsta brottsligheten på evigheter?” undrade man sarkastiskt.
Jo. Den positiva brottsstatistiken talar ett överväldigande tydligt språk: Det råder i dag en historiskt låg risk att dö eller skadas av våld. Och det är till och med så att i Brottsförebyggande rådets statistik för de senaste tio åren (2008-2017) så är faktiskt skadegörelsebrott den brottskategori som anmälningarna minskat allra mest för.
Men det betyder ju inte att vi är befriade från skadegörelsebrott, eller våldsbrott eller stölder.
Lika fel som att titta ut genom det egna köksfönstret och tolka en brinnande bil på den egna parkeringsplatsen som bevis för att hela världen står i lågor, vore det förstås att tolka avsaknaden av en brinnande bil utanför fönstret eller skadegörelse i bostadsområdet som att allt är bra överallt.
Vi måste däremot fundera över varför så många svenskar tror att kriminaliteten ökar när den i själva verket minskar. Varför är vi så rädda för det som inte är sant?
I vems intresse ligger det att måla upp Sverige i mörkare färger än statistiken visar? I vems intresse ligger det att öka otryggheten bland vanligt folk genom att låtsas att läget är värre än det faktiskt är?